Pga den sena våren i år så valde jag att besöka Hovs Hallar istället. Det var en intressant och skön kväll, prefekt för att ströva omkring bland klipporna. Men likt många gånger förut så var det en av de första bilderna som blev bäst. Den som jag inte hade tänkt så mycket när jag gjorde, utan bara följde min instinkt och fotograferade det som såg snyggt ut. Detta var också en bild jag inte tänkte så mycket mer på senare under resan utan upptäckte först ordentligt när jag kom hem.
Denna morgon var det som om träden hyllade ljuset och nästan dansade i soluppgången. Upplevelsen i sig var något utöver det vanliga och det kändes som jag också dansade inombords. Och detta gjorde att min passion för träd verkligen visade sig denna fantastiska morgon. Det var en av få gånger som jag har kunnat komponera bilden färdigt innan solen ens har gått upp, eftersom att jag har besök den här platsen så många gånger under året. Så den här morgonens fotografering bestod av att bara sitta still, vänta och ta bilder medan solen målade träden och landskapet. Och allt det vackra var över på bara 30 minuter, vilket gjorde det till en av mina kortaste turer. Nöjd och väldigt belåten kunde jag sen åka hem igen, lättad över att slippa morgonens kyla.
Nikon D800E, Nikon 24-70 @ 29mm, ISO 100, f/11, 1/8 sekund.
De här björkarna hade jag under eftermiddagen gått förbi rätt många gånger utan att lägga märke till. Vilket kan ha berott på att de står i en dikeskant utmed en väg vid ett kalhygge. Men när jag sen helt plötsligt upptäckte dem och de härliga skuggorna på väg tillbaka till bilden fick de mig nästan att hoppa till. Ljuset var väldigt bra och det var den typen av motiv och bild jag hade letat efter hela dagen, utan att jag egentligen inte visste om det, allt kändes bara rätt. Det här har fått mig att tänka tillbaka på hur likt det här var en del tidigare bra tillfällen. Och faktiskt har det varit så att det som först inte har varit det mest uppenbara har blivit den bästa bilden och ofta har det även varit just de motiven som även har haft enkelhets charm. Vilket är något jag verkligen kommer ha i åtanke i fortsättningen.
Det är intressant hur bra en bild kan kännas vid fototillfället fast sen när man tittar på den i datorn så är den bara okej. Så var fallet med den här bilden i 6 månader ungefär. Och det var först när jag ändrade vitbalansen som bilden kom till liv. Det blev som en ordentlig påminnelse om varför man förr använde film med en varmare ton i och hur mycket man har möjlighet att påverka bildens känsla och uppfattning genom ett så pass enkelt verktyg. Vilket är något jag verkligen kommer använda mig av i fortsättningen. För det var en fantastisk känsla när bilden kännes ännu bättre än vid fototillfället. Så ha alltid vitbalansens betydelse i åtanke, både vid fotograferingstillfället och vid efterbehandlingen.
Det har ändå varit några kalla morgnar med bra ljus de gånger jag har varit ute i år. Men den här morgonen var något särskilt och det berodde förmodligen på lite olika saker. Det var en av få gånger då jag har fotograferat vid kusten vintertid, vilket innebar härliga vyer, ett otroligt lugn och en morgon då jag var helt själv, något jag verkligen uppskattar ibland. Det gör mig fokuserad och jag får tid att tänka ostört. Men det som gjorde den här morgonen ännu bättre var att jag hade följt min instinkt och åkt till en plats där jag bara brukar vara på sommaren och bada, en plats som jag egentligen aldrig tidigare hade tänkt på att åka till vintertid eller ur fotografiskt perspektiv. Fast det fick i sin tur mig att verkligen öppna ögonen och upptäcka platsen på nytt. Och det är något jag kommer bära med mig och testa på fler ställen som jag bara har varit på vid specifika årstider.
En av de mest fantastiska morgnar jag har upplevt. En sådan då man vet att det blir bra bilder innan man ens har tagit fram kameran. Fast det är intressant hur lång tid det ändå kan ta innan man tycker att en bild är bra. Den här upptäckte jag först ordentligt igår, 2,5 år efter att den var fotograferad, när jag tittade igenom mitt arkiv. Och först när jag gjorde den svartvit med ordentlig svärta så kom den till liv. En teknik som får mig att tänka tillbaka på hur fotograferingen egentligen började och vilken underskattad teknik svartvitt ändå är. Det här är också en av få gånger då jag är glad att jag hade valt att fotografera med lite högre iso, vilket jag gör allt för sällan märkte jag nu, dock är det svårt att se här på webben när bilden är så pass liten ändå. Men det får enligt mitt tycke en svartvit bild att se ännu äldre ut, eller vackrare kanske är mer rätt ordval. Så glöm inte bort de välanvända teknikerna eller att titta i era arkiv för den delen.
2012 var ett år som gick otroligt fort med mycket händelserika upplevelser. Dock är jag lite frustrerad efter en lång decembermånad med lite fotografering och inte det bästa ljuset de gånger jag väl har varit ute. Fast hade iaf en dag med mycket snö när jag besökte mina kära ekbackar, det var tungt snöfall och hela landskapet förvandlades till en saga. En saga som tråkigt nog börjar försvinna ordentligt nu, men det ger möjligheten till helt andra bilder. Isen börjar bli synlig och spännande färger, mönster och formationer brukar ta form. En tur är redan planerat för morgondagen och jag hoppas att den kommer vara givande, det skulle vara en bra start på 2013. Så nu ser jag fram emot ett händelserikt år och ett år då jag har tänkt ta mitt bildskapande till nya nivåer.
Som jag har väntat! Äntligen har det snöat, och inte lite heller. Dock kommer ju detta eviga putsande och avtorkande av objektiv då. Men det är det värt! För likt en vålnad rör snön sig fram och målar allt i sin väg. Får verkligen allt att ändra utseende, täcker över allt bös och gör motiven mer isolerade. Det är otroligt uppskattat och min abstrakta sida får verkligen komma till tals.
Likt en kämpe härdar den ut, erfaren och präglad av tiden, precis som en människa som har haft ett långt och intressant liv. Men det var bara för ett ögonblick som trädets riktiga sida kunde framhävas ordentligt. När jag som vanligt besökte mina kära ekar den här morgonen så var ljuset verkligen något speciellt. Det var en otrolig himmel, men bara det här kala trädet hade förmågan att reflektera det speciella ljuset som de färglada molnen gav. Jag känner mig nöjd att jag valde att stanna vid just det här trädet, ett träd som jag egentligen aldrig har lagt märke till förut.
Efter många härliga besök i Söderåsens NP under de senaste två åren så var det här bästa gången hittills. Dessa välbekanta träd som jag har försökt att göra en bild av många gånger förut, men aldrig fått den där riktiga känslan i bilden, har funnits i mina tankar som både en förhoppning och en rädsla om man nu kan säga så. Men den här gången blev det annorlunda, nyvaken efter bara lite kaffe blickade jag ut ut över dalen som solen sakta väckte och redan innan jag tog upp kameran så fick jag den där underbara känslan av välbehag som kommer när man vet att en bild kommer att bli bra. Det får mig att inse att jag gör det jag är ämnad för att göra.